Ja, jag vet inte vad ni har för er denna soliga nationaldag. Själv sitter jag i köket med nerdragna persienner och redigerar läsprovet, som jag berättat om tidigare.
De rosa fälten till höger är ändringsförslag som min redaktör gjort. Mitt jobb är att godkänna ändringarna med ett klick. Ett ganska lättsamt arbete, alltså. Om man bortser från skammen.
Så här kan det till exempel stå i en rosa ruta:
Allmän kommentar. Många ”sa XX och YY”. ”Visst”, sa Petra och sträckte sig efter telefonen. ”Eller hur”, sa Magdalena och målade naglarna. ”Varför inte?” sa Christer och började steka köttbullar. ”Därför att det är tråkigt stilistiskt”, sa redaktören med en ödesmättad suck.
Eller så här:
"Nu närmar vi oss det flåshurtiga. Farligt nära gränsen, Ninni. Ska vi backa lite? Ja, det ska vi."
Det värsta med att skriva bok är att gång på gång tvingas konfronteras med sin egen uselhet.
Och det här är bara första vändan för den här boken. 318 återstår. Ungefär.
Förtydligande: Jag älskar min redaktör. Utan honom vore jag absolut ingenting. De upprepade bearbetningarna gör hela skillnaden. (Ibland är han jättesnäll också. För det mesta faktiskt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar