När jag senast såg mig omkring var det februari. Gråis och gammalt vintergrus på trottoarerna. Från fönstret i matsalen på S:t Görans sjukhus såg man kala träd och fula lyftkranar. Som om det inte vore nog ändå.
Så blinkade jag. Plötsligt hade det gått hundra år.
Nu blommar vitsipporna, björkarna slår ut. Och jag ser det. Kanske tydligare än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar