söndag 29 maj 2011

En liten haiku

vi slänger saker
som om någon av oss dött
ser spöken på coop

Klump i halsen-dag


Så sväljer man och så äter man morsdagstårta och så sväljer man och så cyklar man omkring lite på olika cykelvägar och så sväljer man och kokar spagetti och värmer älgpastasås och så sväljer man och låser in sig en stund på toaletten och så sväljer man och säger att nu är det nog med Cartoon Network och så sväljer man och äter mer rosa tårta till efterrätt och så sväljer man och ritar med barnen vid köksbordet och så sväljer man och sväljer och sväljer och i morgon är det jävlar i mig en ny dag.

Alla är hemma igen


Och naturligtvis fann de varandra, sonen och sköldpaddan.

Köpte ett hus på Kreta

Rätt dyrt, men oj så värt.

fredag 27 maj 2011

Åska och dunder och manusjobb

Det har åskat över Kreta i dag. Och hela eftermiddagen har regnet öst ner.
Tur för mig det. Eller i alla fall för manuset.

Efter dagens sittning vid datorn har jag nog 50 hyfsade sidor att skicka till min redaktör. Kanske. Eller i alla fall 49. (Nästa "stycke" är så långt att det nog skulle bli 54 sidor om jag tog med det och den typen av överdrifter tänker jag inte syssla med.)

Nu dricker jag lite vitt vin för att fira min alldeles enastående prestation.
Skål.

Närvaro

Koncentration. Närvaro. Se färgerna och formerna, de små detaljerna. Ljus som strilar ner över fåren mellan olivträden.
Tack livet.





torsdag 26 maj 2011

Bakom fasaderna

Mejl och facebookmeddelanden fortsätter att trilla in.
"Så modig du är." "Tack för att du delar med dig." "Jag har också varit där. Kanske till och med på samma avdelning."
Berättelser från människor jag aldrig trodde att jag skulle få sådana berättelser ifrån. Coola, snygga, lyckade.

Vad vet vi egentligen om varandra? Vad vet vi om vad som finns där bakom leendena, fasaderna, fraserna i kapprummen på dagis och vid mataffärens frysdisk.
"Hur är det?"
"Bara bra. Själv?"

Jag tycker inte att jag är modig som berättar. Helt ärligt. Kanske för att jag inte skäms.
Så här i efterhand ser jag tillbaka på den här helvetesresan med värme och ödmjukhet och tiden på sjukhus som en av de värdefullaste i livet. Kanhända låter det som en hurtig efterhandskonstruktion - men det är sant.

Att vara så osminkad och vinterblek och rödgråten och skittråkig och ändå upptäcka att det finns människor som tycker om en. För den man är.
Den insikten.

Och tacksamheten när ljuset äntligen kommer tillbaka.

Murar





Morgonpromenad mellan gårdarna





onsdag 25 maj 2011

Skrivrapport

Jaha. Hur går det då? Med skrivandet?
Tackar som frågar, det går framåt. Hurra!
Jag är exempelvis inte längre rädd för mitt manus, vilket kan vara en fördel. Jag kan till och med se att det har vissa positiva sidor. (I dubbel bemärkelse.) Jag kan koncentrera mig. Jag tycker att det är roligt.
Hurra igen!

Just nu putsar jag på de där femtio första sidorna som ska ingå i läsprovet, gör om vissa saker enligt den feedback jag fått från förlaget, lägger till mer miljö, mer känsla, fler dofter. För så här jobbar jag: Först skriver jag mycket dialoger, gör en stomme, en skiss av berättelsen. Sedan går jag tillbaka och använder mer färg, tunnare penslar.
Gång på gång.

Varpå jag till sist stryker hälften. Men det är en annan historia, som jag kan berätta om sedan. Om ni är med då.

När sköldpaddor ropar


Under dagens shoppingtur i Rethymnon hörde jag plötsligt någon som pep från en hylla.
"Hallå där!" lät det. "Stanna! Jag vill följa med hem till Sven. Jag vill bo hos honom. Jag har hört att han är hur skön som helst. Vi kommer att tokälska varandra."

När små sköldpaddor ropar, då lyder man.

tisdag 24 maj 2011

Hallå där!


Jag blir allt lite nyfiken. Vilka är ni som hittat hit?
Känner vi varandra sedan tidigare?

Säg hej, vettja.

måndag 23 maj 2011

söndag 22 maj 2011

Skrivsemester


Kreta. Sol. Mamma. Pappa. Böcker. Vin.
Som tur är kan man mörklägga rum och skriva lite, precis som man strängeligen lovat sig själv att man ska göra.

(Nästa måndag ska de femtio första sidorna levereras till förlaget för att tryckas upp till bokhandlarna i ett så kallat läsprov. Det ska nog gå.)

fredag 20 maj 2011

Redo för pyjamasparty






På botten har man i alla fall fast mark under fötterna


Tack alla för fin respons på mitt dagsboksinlägg. En sak är säker - jag är inte ensam. Inte ni som skriver till mig heller. Vi är ganska många som varit där nere.

När man nått botten har man i alla fall fast mark under fötterna. Vad som är sant och vad som är viktigt blir tydligt.
Långsamt ljusnar det, färgerna kommer tillbaka, som en utdragen gryning. Och för första gången på länge känner man doften av blommor.

16 april 2011
Naturligtvis borde jag ha skrivit mer om den här tiden av dårskap. Tänk att man på två månader kan gå från skilsmässobeslut till psykavdelning till lägenhetsköp till flytt.
Jag ska försöka skriva mer när tankarna går i spinn. Hitta ett flöde som leder någonstans, inte bara går runt, runt. Trots allt mår jag ju ganska bra. Jag älskar mitt hem och mitt nya liv. Det ska jag inte glömma att jag gör.

25 april 2011
Vilken värdelös dag! Jag har brutit mot alla mina regler. Jag har ältat, jag har facebookat, jag har ännu inte skrivit ett ord. Inte ETT...
Jag är så trött på att behöva hantera den här skiten hela tiden. Kan det aldrig får vara lugnt någon gång? Varje dag är det nya spelregler, nya saker att förhålla sig till.

30 april 2011
Jag har kommit in i en ny fas. Ilskan har släppt och jag känner mig helt fri, lätt och lycklig. I onsdags var jag på Viveca Stens releasefest, i torsdags var jag på Kvarnen med "Torsdagsklubben" och i går var jag på Gondolen med A.
Jag njuter så oerhört av livet just nu. I dag har jag läst hela dagen. Försöker öva upp koncentrationen genom att läsa böcker. Och så har jag legat i sängen och ätit skräpmat och druckit kaffe. Samt pratat med E. i telefon för tredje gången på kort tid. Länge pratar vi också. Det känns bra.
När kvällen kommer tänder jag ljus lite överallt och njuter av friden.
Jag är jag. Allt är äkta. Och helt underbart.

1 maj 2011
Att vakna på morgonen och vilja leva, vilken magisk upplevelse. Att gå upp och känna harmoni, att luften är lätt att andas.
Jag känner mig inte ens bitter. Inte arg. Inte alls ledsen. Jag är bara nöjd.
Att jag satt gränser i kombination med att tiden har gått tror jag är hemligheten. Jag har en sfär runt mig. Luft. Där får jag plats.
Ibland försöker jag på riktigt analysera mig själv, känna efter om jag är på hemlig jakt efter ett nytt förhållande, hemlig även för mig. Men det känns inte så. Så småningom kanske, men jag vill inte bo tillsammans med någon. Jag vill inte kompromissa över huvud taget, inte anpassa mig.
Jag njuter av alla möten med nya människor där man kan lära känna varandra utan roller.

2 maj 2011
Plötsligt blommar träden. Varje morgon tittar jag ut genom fönstret och försöker komma på vilken månad det är. Jag är inte i fas. Samtidigt är allt precis som det ska vara.

onsdag 18 maj 2011

måndag 16 maj 2011

En morgon vaknade jag och upptäckte att jag var död

Jag har alltid älskat att läsa andras dagböcker. Alltså, inte tjuvläsa, men publicerade dagböcker har jag svårt att hålla mig ifrån. Jag vet inte hur många jag har plöjt genom åren. Linda Skugges, Lars Noréns, Sylvia Plaths, Joyce Carol Oates...
Även självbiografska och omskrivet självutlämnande böcker lockar. Givetvis har jag läst Carina Rydbergs "Den högsta kasten". Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" köpte jag så fort den kom ut och nu har jag beställt andra delen av Karl-Ove Knausgårds "Min kamp". Den första delen sträckläste jag i mellandagarna.

Det är något med det autentiska och även hänsynslösa som fascinerar. Samtidigt som jag känt att jag aldrig skulle våga göra något liknande. Mitt bloggande och mitt dagboksskrivande har alltid varit vitt åtskilda.
Hej, dubbelmoral.

Därför tänkte jag nu, denna afton, låta er läsa lite i min dagbok. Rakt av. Inga krusiduller. (Kanske ger det lite motvikt - och bakgrund - till mina rosa inredningsinlägg.)

19 februari 2011
En morgon vaknade jag och upptäckte att jag var död. Det var en märklig upplevelse. Nu ligger jag på S:t Görans sjukhus och försöker hitta ett ljus som inte finns. I alla fall inte när jag inte äter ångestdämpande. Att N. och jag ska skiljas är en sak. Det har jag insett varit det enda rätta under lång tid. Men det värsta är att jag inte har något hem, ingen ork och ingen kraft att vara en bra mamma åt mina underbara barn. Detta skrämmer mig så oerhört. Egentligen vet jag inte om jag borde skriva den här dagboken. Varför dokumentera något man bara vill komma ur och glömma? Men kanske är det bra att föra en sorts loggbok när man varit ända nere i helvetet och förhoppningsvis vänt. Jag hoppas i alla fall vid gud att det är så.
Träffade barnen idag för första gången sedan i måndags. Mamma kom hit med dem och vi gick ner till Fridhemsplan och fikade på Thelins. Undrar så vad de tänker. Älskar dem så oerhört. När jag kom tillbaka hit och mamma hade åkt bröt jag ihop och bara grät. Sedan såg jag på Melodifestivalen med några andra här på avdelningen, vilket kändes skönt. Tycker mycket om många av dem.
Nu ska jag ta en sömntablett och försöka sova utan att drömma.

21 februari 2011
En förhållandevis bra dag utan gråt och ångest. Men jag känner mig trött, helt utmattad. Sover mycket.
H. kom hit i dag och följde med mig ner till bibblan vid Fridhemsplan så att jag kunda mejla iväg ett synopsis till Karin på Forum. Kändes bra att få vara lite duktig och vanlig. Somnade sedan men lyckades ändå jobba lite med manuset en stund på kvällen. Även det kändes bra. Ska prioritera det nu, att sova, äta, vila och skriva. Inte tänka för mycket på framtiden.
Just nu ser jag fram emot att skapa ett eget hem för mig och barnen. Kanske känner jag annorlunda i morgon, men jag är djupt tacksam för ljuset jag kan skymta någonstans långt där borta. Mest av allt just nu vill jag sova i samma säng som barnen, nära, nära.
Så, dags för en sömntablett och hoppas på en hel lång natts sömn. Och på att jag vill vakna i morgon.

28 februari 2011
"God morgon", säger sköterskan och sätter sig på huk bredvid sängkanten. "Hur är det idag?"
Min enda tanke, min enda vilja, är att inte vakna. Vad som helst för att slippa vakna.
"Okej", säger jag och försöker mig på ett litet leende.
Sköterskan tömmer ut två tabletter ur en dosett i min hand, Zoloft och Oxascand, har jag lärt mig. Pappersmuggen gör att vattnet också smakar papper och jag dricker inte mer än vad som behövs för att svälja tabletterna.
När hon lämnar mig lägger jag mig ner igen, försöker hitta en anledning att gå upp. Hittar ingen. Är inte ens hungrig. Var är min kraft?
Efter frukosten kommer två ur personalen för att leta igenom mina saker. En rutin. Jag ligger på sängen och läser. De skojar om att de kan mutas med godis och jag skojar tillbaka. Stickningen, den rosa halsduken jag håller på med och som jag gömt i nedersta byrålådan, låser de in i garderoben. Jag fortsätter skoja. Är en rätt behändig patient skull jag tro. Enkel. Anpassningsbar. Det är väl därför jag ligger här kanske.

söndag 15 maj 2011

Materiell lycka på köksväggen

Det gamla skåpet från mormors och morfars stuga i Siljansfors. Plus nytt porslin från Pip Home.

(Mormor och morfar brukade ha sina tandborstar bakom luckan till vänster.)

Nej, långtråkigt är det inte

Att ha bara ha sina barn hos sig varannan vecka har sina nackdelar. Verkligen. Ajaj.
Men det har även sina fördelar.

I morgon är min ensamma vecka slut, men jag kan inte direkt påstå att jag känt mig ensam. En hastig blick i backspegeln visar följande:

I måndags kväll var min kompis A-H här hemma och drack te.
I onsdags kväll hade jag klassföräldramöte i mitt kök.
I torsdags kväll var jag på pocketmingel och presenterade min bok. Kvällen avslutades på restaurang med Bonniers pocketfolk och författarkollega. Hemma klockan ett.
I fredags var jag, som ni vet, på deckarfest.
I lördags var jag i Uppsala på eftermiddagen och träffade vännen M.
Och denna söndagsafton åt jag på restaurang men kompisen A.
(Jag har även pratat i telefon till tvåtiden på nätterna.)
Plus att jag köpt ny bil, inrett balkongen, skrivit, läst och broderat.

Men nu toklängtar jag efter en barnvecka med cykelturer och Cartoon Networks och har bunkrat upp med flingor, yoghurt, standardmjölk och frukt. 
Det ska till och med bli roligt att använda spisen igen. Fatta längtet då.

lördag 14 maj 2011

Nu har jag broderat klart

Den långa schlagerkvällen är slut och tant är färdig med nya sidhuvudet.
Vad tycker ni?

Språkpolisen grubblar

Jag har hakat upp mig lite på den här skylten. Skulle man kunna säga.
Spritt?   

Deckarfesten

En enda bild tog jag visst under gårdagens mycket trevliga och nästan surrealistiska fest. Suddig dessutom. (Föreställer Kristina Appelqvist och Sofie Sarenbrant.)

Att se drygt tjugo deckarförfattare på ett och samma ställe var ganska märkligt, ska ni veta. Mari Jungstedt, Anna Jansson, Håkan Östlundh, systrarna Åsa Träff och Camilla Grebe, Viveca Sten, Varg Gyllander, Inger Frimansson, Veronica von Schenck, Anders de la Motte, Carin Gerhardsen...
Och en massa andra som jag inte ens hann prata med.

Det mesta tyder på att de flesta överlevde. En och annan kanske har en smula huvudvärk i dag, dock.

fredag 13 maj 2011

Korsstygn så klart


Den här bloggen måste ju få en ståndsmässig header.
Arbete pågår.

onsdag 11 maj 2011

Hemlig deckarfest

Det finns många deckarförfattare i Sverige numera. Vissa påstår till och med att det finns för många. 
Men på fredag - fredagen den trettonde! - samlas ett trettiotal av oss, både gamla rävar och nykomlingar, för att festa loss tillsammans på lokal.
Därefter torde problemet vara löst en gång för alla.

Blommig balkong

En fuchsia, några silvergirlander och en kruka lavendel till att börja med. Och rosa pelargoner i låda som inte är med på bild.

Snart är balkongen preppad och klar för rosévinsdrickning i kvällssol.

tisdag 10 maj 2011

Snälla flickor gråter

Plötsligt står jag där bredbent, med händerna i sidorna och går inte att rubba.
"Nej", säger jag.
Gång på gång.
"Nej!"
Som ett barn som nyss lärt sig att prata.

Hade ingen aning om att ilskan och den virvlande glädjen låg så tätt sammanflätade. Men nu vet jag. Nu jävlar vet jag.

Snälla flickor gråter, arga flickor lever.

Inte vilken bil som helst

Jag har varit så hjärtklappningsglad i dag att jag till slut var tvungen att lägga mig och sova middag. Lycka kan vara nog så utmattande, har jag märkt.
 
Jag har köpt en bil. Och inte vilken bil som helst, utan min bil. Liten på utsidan, stor på insidan. Silverfärgad. Blänkande. Underbar. Min. Min. Min! 

Sitter nu här och funderar på om jag inte ska ta en liten kvällstur ändå. Köra några extra varv i en rondell, bara för att. Eller åtminstone gå ut och se efter så att den står kvar där ute på gatan. Klappa lite på den och säga något snällt.

Den här bilen har en själ, så är det bara. Alltså borde den ha ett namn.
Förslag någon?

P.S. Det är en tjej. D.S.
 

Ljust och fräääscht

... eller varför inte Att börja om.
(Utsikt från min säng.)